Fotograf Marias Of Sweden

torsdag 4 februari 2016

Grattis på födelsedagen Alice Cooper 68 år.

Jag tänkte skriva till Vincent Furnier och gratulera honom på 68-årsdagen.
Eftersom vi inte är närmare bekanta (ja inte mer än att jag blir knäsvag, sjunger, dansar och klappar händerna när han är i närheten) så får jag lägga födelsedagshälsningen här på bloggen.
Sen kan jag sitta här hemma i skogen och hoppas att han läser det.

När han läser det så kan han tänka typ nått sånt här:
"Det är dags att plocka med Maria som min turné-fotograf" varpå han googlar mitt telefonnummer
och ringer upp och förslår detta.
När jag tänker efter så borde jag således lägga några riktigt vassa konsertbilder här nedan.
MEN ni får hålla tillgodo med dessa.
När Alice spontant dyler upp och äntrar scen på Hard Rock Café Stockholm i oktober 2015.
Konserten var dagen efter. Men bandet hade samlats här för att lira lite dagen innan.
Det här va en makalös upplevelse. TACK för överraskningen och grattis på födelsedagen.

PS, Vincent you can call when ever you like don't be bothers of the time difference. If you wake me up in the middle of the night it's okey. DS

  


Foto: Maria G Nilsson, Marias Of Sweden fotograf 

torsdag 21 januari 2016

Det kom ett mail. Vill du plåta Ulf Lundell??

En fråga droppar in på facebookmailen 20 december 20:49 från Andreas Dahlbäck.
”Jag har ett fotojobb åt dig. Att plåta hela turnésällskapet på scen kl 15:45 på nyårsafton”
(Ulf Lundell spelade på Nyårsafton på Göta Lejon i Stockholm) 

Mitt svar tillbaka löd: ”Jag spyr! På riktigt!”

Jag tackade glatt JA och bad samtidigt om ursäkt för det jag skrev sekunderna innan.
Det var en våg av nervositet som gick raka vägen från magen upp genom
hela kroppen ut i fingrarna som knaprade på tangenterna och jag hade skrivit och skickat 
de där orden innan jag ens han reflektera över vad som hände.

Den här gången är det alltså ULF LUNDELL jag ska fotografera.
U L F  L U N D E L L och hela hans band med crew.
Nyp mig i armen! 
Ska JAG få göra det? På riktigt? REALLY?! 

Jag har ju bokat tåg ner till Stockholm på nyårsafton.
13:40 ska jag vara på Centralen. Hinner jag då.
Ideerna började ploppa upp i skallen om hur jag ville ha det.
Finns det tillräckligt med ljus?
Jag kommer inte klara det här!
Hur många är dom?
Varför tackade jag ja?

Jag fick prata med turnéledaren och han trodde nog att ljuset skulle räcka.
NOG, vaddå NOG! Peeww…. mer nervös.
Släpa 15 kg ljus och fotoutrustning på tåg, stativ och allt…. det är ju ett alternativ.
Men tungt.
De va 22-24 st och skolfoto-uppställning funkar bra sa han, turnéledaren. 

Skolfoto lät allt annat än kul tycker jag och la fram idén jag skissat fram.
Den föll i god jord.
Pew!

Nyårsafton kom.
Jag har legat sjuk i 6 dagar innan och va inte alls så pigg.
Anne-Marie ska åka bil ner och jag väljer att åka med henne istället för tåg. 
Min klippa och stabila punkt i denna totala sönderstressade tillvaro.

Den avtalade fototoden tiden skjuts upp i 30 minuter.
Jag står på mitt hotellrum och försöker sminka mig.
Mina händer har aldrig skakat så förut.
Att lägga eyeliner känns hopplöst. 
Ögat fick sig en par petningar med pennan.

Jag tittar mig själv i spegeln och pratar till hon där framför.
”Nu får du skärpa dig, lugna ner dig. Det är helt vanliga människor av kött och blod
hjärta och hjärna du ska fotografera. Du kommer ha ljus så det räcker, andas”
Jag svara på hennes tankar, hispigt och i falsett… 
”DET ÄR DET INTE, DET ÄR ULF LUNDELL!!! FATTAR DU, ULF LUNDELL och 
det kommer gå åt helvete!!”

Jag går ifrån spegeln och drar igång spotify på telefonen, relax-musik.
Lägger mig på rygg i hotellsängen och andas, långa djupa andetag. 
Blundar och intalar mig själv att det här går bra - Jag fixar det!
Anne-Marie som är min assistent för dagen knackar på dörren.
Jag öppnar.

”Jo Maria, jag tänkte bara höra om jag verkligen ska assistera. Jag behöver väl inte följa med?”
Sen ser hon mitt tillstånd och beslutar sig för att följa med.

Vi är i god tid.
Bara det, jag är aldrig i tid annars.
Ringer ett samtal och blir insläppt bakvägen på Göta Lejon.
Möts av trevliga människor som visar oss in.
Vi har gott om tid att rigga.
Av en händelse så ligger en playwoodskiva där på några stolar ute i salongen.
Perfekt, det är exakt vad jag behöver och jag frågar om jag får låna den.

Ljuskillen kommer och vi pratar ihop oss om ljuset.
Det känns tryggt och han är mycket proffsig. 
Han heter Daniel och fixar med belysningen exakt så som jag skissat 
hemma på kammar’n. Plus att han lägger till ett snyggt blått ljus en bit upp.

Hjärtat klappar och nervositeten går att ta på.
Bara den inte syns utåt. 
I somras fick jag ju äran att fotografera bandet utan Ulf på Skansen.
De kommer in och jammar lite på sina respektive instrument.
Det känns bra, nu får jag gå in i rollen som fotograf.
Lämna den nervösa lantlollan långt där inne i hjärtat.
Hon får komma ut sen igen, men inte nu, jag har ett jobb att sköta.

Alla kommer ut på scen, ställer upp sig och jag flyttar runt lite för att alla ska synas.

Jag smäller av några bilder och känner mig nöjd.
Tackar så mycket och allt är över.

Anne-Marie tar några bilder på mig under själva fotografering.
Bilen jag leverade är privat och den kommer inte visas upp.

Kvällens konsert blir en av de maffigaste jag upplevt i publiktryck.
Som det Lundellfan jag är känns det som det finaste slutet jag haft på ett år.

Lycklig, ledsen, glad upprymd.
Lundellarna (fansen) stannar kvar på söder och vi skålar in det nya året tillsammans.
Sen pratar vi bort halva natten om den musik vi gillar allra bäst.
Ulf Lundells. 

Tack Anne-Marie för allt! Min klippa i ALLT!
Jag är så glad att jag har dig i mitt liv.

Kloka, vackra, smarta och genuina kvinna!

      


Fotograf: Anne-Marie Smensgård, min klippa!!!!!!! TACK!!!!!!! 

lördag 2 januari 2016

Skulle JAG alltså plåta Ulf Lundells bandmedlemmar?!?!?

Hjärtat klappade….. jag bryter ihop….. det går inte.
Handflatorna dröp av svett. 
Resten av kroppen med föresten, vi höll på gå till toppen på Skansen med tung fotoutrustning.
Solen gassade och sommardagen kokade. 

Kroppen skakade och jag har nog nästan aldrig varit så nervös i hela mitt liv.
Anne-Marie sa åt mig att det här är inga problem för dig, du är ju proffs, samtidigt 
som hon släpar en tung väska med blixtar i.
Andreas Porswald hjälper till och bär blixtstativ och den tunga väskan stundom. 

Jag bara går och beklagar mig, hur allt ska gå åt helvete.
Hur jag ska klanta mig, hur inget vettigt ska komma ur min mun.
Hur alla bilder blir suddiga eller felexponerade osv osv osv.
Att hela jobbet va ett misstag att tacka ja till.

Vad skulle jag plåta? 
Jo, Ulf Lundells bandmedlemmar på beställning av dem själva.
Jag skulle således möta 6 personer jag under så sjukt många år stått och skrikit och härjat framför.
Mina idoler!
Herreguuuuuud, vad galet!
I min värld är det just så.
Galet.
För jag är en nervös person av mig.
Väldigt nervöst. 
Skadligt nästan.
Även om Ulf inte är med i bilden så hjälper inte det. 
JAG ÄR NERVÖS!
”Ska jag presentera mig och ta i hand? Jag vet ju redan vad de heter.”
Sen skäms jag för att en sån som jag kanske inte borde gå på så många konserter och hålla på där 
framme gång på gång.
Kanske jag borde stanna hemma oftare.
Kanske jag borde sagt: Nej tack det här jobbet kan jag inte ta!

Men nej….. min hjärna gillar ju kickar och tackar glatt JA innan den andra halvan ens hinner
reflektera över konsekvenserna och stoppa det hela.
Sagt och gjort,…. där står vi på toppen vid Skansen och väntar på bandet.

Anne-Marie och Andreas har assisterat mig och vi har riggat, testat ljus och hittat plats.
Sen kommer de gåendes.
Filmiskt, i slowmotion ni vet…. liksom så där ball som bara ett band kan gå.
Typ.

Sen minns jag inte mer än att jag skakar hand och presenterar mig.
Att min mun pladdrar oavbrutet för att det är vad den gör när jag ”lagt av” pga nervositet. 
Vad munnen säger det vet jag inte. Har inte en susning.
Jag har bilden inom loppet av 3 minuter. 

Repar mod när vi är klara och frågar om de vill signera min bok jag gjort
med bara bilder på dom i.
De är otroligt vänliga och gör det.
Boken ligger i skrivande stund 15,5 cm från min dator.
Jag sneglar på den. Är nöjd. (Här kan du läsa om den http://mariaofsweden.blogspot.se/2015/08/jag-har-gjort-en-fet-konsertbok-till.html )
Hoppas mottagaren av bilden på grabbarna i bandet också är nöjd.

Så var ännu ett fotouppdrag avklarat och jag tror naivt att nervösare än så här inför en fotografering
kommer jag aldrig mer att vara. Aldrig.

Tills för 4 dagar innan julafton.
Då kom nästa uppdrag som gjorde mig mer nervös än det ens är möjligt att bli.

Någonsin. Involverade det ovan nämnda grabbar? Jajamen, bland annat. 
Men det är en annan historia.

Tack för förtroendet Markus, Jens, Janne, David, Andreas och Surjo.
Ni är helt klart det bästa bandet jag vet. Alla kategorier. 

Här är en bild från Skansen som jag gillar.
Övriga bilder är fotograferade av Anne-Marie Smensgård. TACK!!!

Marias Of Sweden Fotograf AB


                                Foto: Anne-Marie Smensgård               
                               Foto: Anne-Marie Smensgård


torsdag 10 december 2015

Missade Lundell med 8 minuter - min hälsning når fram ändå!!

Oslo!

Lundell och jobb.

Under sommaren har jag släpat på en banderoll där jag skrivit en par låtar jag önskar höra.
Jag har inte vågat hålla upp den ordentligt.
Den har varit med i alla fall.

En bit in i set:et hänger jag upp den på kravallen.
Jag ser att han sneglar på den.
Ytterligare lite längre in i konserten så frågar han:
”Vad står det på skylten där?”
Vi håller upp den.
”Vackra Anita näääeeee…. inte den, den är larvig
Vad står det där under?
Annalisa, den den är bra, men vi kan den inte.
Vi kan inte spela den helt enkelt.
Bark och jag gillar att spela den.
Vi ska se till att repa in den så om ni kommer på någon av våra 7 kvarvarande 
spelaningar så ska vi spela den.
Bra smak där brudar”
Ropar såklart nyååååår, eftersom det är då jag ser honom för sista gången.

DE SKA ALLTSÅ REPA IN ANNALISA!!!
A N N A L I S A!!
Kan det vara sanning?

Men vilken av de 7 kommande konserterna ska de spela den på?
Jag kan inte åka till Malmö, Göteborg och alla andra ställen där nere i Sverige.

Jag har en plan!
Idag torsdag sitter Ulf och signerar sin box med 68 skivor i.
Min vän Fredrik ska dit och hjälpa mig att hämta ut min box.
Jag är i Stockholm men missar Lundell med 8 minuter, då jag måste på tågen till Edsbyn.
Fredrik får helt enkelt hälsa Ulf från tjejen med lakanet att hon ber om låten på nyår.
Så sagt och gjort, bästa Fredrik blir min budbärare.

Fredrik: (har just fått sin box och en egentagen bild signerad) "Se'n har jag en box till en kompis som inte kunde komma idag. Kan du skriva 'Till Maria' på den här?"
Ulf: "Mmhhm"

Fredrik: "Jag har en hälsning till dig från henne också"
Ulf: "Jaha?"
Fredrik: "Det var hon som hade skylten med 'Annalisa' i Oslo igår"
Ulf: *klassiskt hest Ulf-skratt* "Jaaa, hahaaa! Just det!"
Fredrik "Hon undrar om ni kan spela den på nyårsafton när hon ser er nästa gång?"
Ulf: "Ja, det ska vi kunna göra, vi repar in den till nyår"  
"Bra att du sa det! Vi repar in den!"
Fredrik: "Tack!"

W O W!!!!
TACK FREDRIK!!!!

Sen vill jag bara tacka alla Lundellvänner, det är så roligt att träffa er var och en.
Ni berikar mig!

måndag 7 december 2015

Att försöka lära mig om min ny vän ADD. Det här har jag kommit fram till hittills.

Nu ska jag försöka beskriva vad jag har upptäckt med mina kunskap.
Ja, om hur det funkar.
För mig.
Jag har liksom aldrig tänkt att det är något ”fel” på det alls.
Det jag ska beskriva.
Det ÄR inget "fel" i min värld. 
Men kanske skulle jag vara mer som mamma.
”Läxa först och leka sen” i min vardag.
I wish! 

Aaa men så här: 

I morgon 8:00 rullar tåget mot Oslo.
Jag måste således packa en väska ty jag ska vara borta några dagar.
Jag tycker inte om att packa.
Skjuter på det in i det längsta.
Gör allt annat som är roligare ELLER för den delen även det som är tråkigare först.
Kollat fejjan, kollar fejjan, kollar Insta, kollar fejjan.
Målar naglar, kollar fejjan, matar katten.
Till slut så har alla gått och lagt sig som nu och det är dåligt drag på fejjan.
Då kan jag hoppa till Twitter.
Eller så kan jag måla naglarna.
Skriva en halv lista om vad jag borde packa.
Fundera på om jag ska tvätta något.
Inse att jag inte hinner.
Tåget går som sagt 8:00 i morgon.
Lägger fram en par tröjor.
Listan på packning blev lång.
Skulle ha med en grej från byn till syrran som bor där i Oslo.
Är på affär’n och handlar. Glömmer köpa grejen så klart.

Nu sitter jag här. 2 tröjor är framlagda.
Jag borde sova men måste packa först.
Då dyker den suveräna idén om att blogga om ”problemet” upp.
Jiiaaaaa va kul, säger hjärnan och kastar sig glatt över uppgiften.
Den delen av hjärnan som VET att packa vore bättre klubbas ner.
Hårt.
Har liksom inte en chans att vinna över den delen som vill ha ”roligt” istället för tråkigt.

Som sagt, klockan är ju bara strax tolv.
Det finns tid att packa. 
Barnen och jag ska ju inte upp förrän 6:00.
Kameror, batterier, locktänger, datorer, hårddiskar, strumpor och tandkräm.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅåå om det inte varit så tråkigt.
Att jag borde ”bara göra det”, helst fort.
Men att komma igång…. det är som sirap.

Jag har förstått att det här liksom ”ingår” i paketet.
Bra! Eftersom jag bara trott jag varit så innibängen lat förut och slapp och ineffektiv. 

Vi får se vad mer det finns att upptäcka.
Spännande serrö. 


tisdag 1 december 2015

Aldrig kan jag vara lagom - Ulf Lundell, ut ur mitt feberhuvud tack.

Det blir alltid för mycket, aldrig lagom.
Får för mig att ”mitt rätta jag” är vintageklänningar.
Snöar in, köper ett 40-tal.
Inser att det där är ju inte jag. 
Jag är jeans och t-shirt tjejen alla dagar i veckan.

Får för mig att det är dags att börja lyssna på vinylskivor.
Köper 1000 (japp, ett-tusen) stycken och känner mig till freds.
Här tror jag nämligen att jag hittat rätt. 
Eftersom det sker just nu i mitt liv.

Gillar konserter.
Intresset bara drar iväg med mig, ser 11 konserter bara med honom i år.
Ulf Lundell.

Lagom existerar inte.

Ulf och hans band äter sig in i min hjärna.
Har legat sjuk i några dagar.
Feber.
Sover mycket.
Ibland när vi är sjuka drömmer vi mardrömmar.
Jag med.
Har mardrömmar om hur jag stalkar Ulf Lundell med band.

Två små träläktare på en div 4 fotbollsmatch i Hälsingland som är ihop skjutna till en lite större.
Det utgör publikplatsen för en Lundell-konsert. Inomhus.
2,5 i takhöjd vilket ger mig känslan av att utspelar sig i en garageliknande lokal, fast med fönster.
Jag tar min plats. 
Allt går åt skogen då fyllisar tar över och ställer sig framför.
Jag blir förbannad, svettas och konserten är förstörd.
Bara för att jag inte får den plats jag har bestämt. 
Typ som i verkliga livet.
Jag vaknar åter efter omgång två i sömn.
Nu har jag sms:at med Ulf och är redigt orolig för vad jag har skrivit.
Än mer bekymrad för vad jag har gjort. 
Den nattliga utskällningen (i drömmen) vittnar om att jag inte skött mig särskilt snyggt.
"Inspirerad" av den groupie jag såg på Hard Rock Café härom veckan kanske?! :-O  

Det tar mig 3 timmar innan jag i vaket tillstånd tittar på telefonen.
Har jag skickat ett sms?
Efter nattens bravad med både Ulf och band så borde jag nog aldrig mera visa mig 
på en tillställning eller i dess närhet heller för den delen.
Alla drömmar blir så verkliga i feberyra alltså. 
Sjukt glad att vakna och sakta förstå att det som händer händer bara i mitt huvud. 

På nyår gör de sista spelningen ihop.
Min abstinens kommer att bli svår och jag måste avgiftas på något sätt.
I 20 år har de varit min drog.
Mitt lyckopiller.

I skrivande stund har jag ca 7 timmar live kvar, det är jag tacksam för.

Klockan är 14:42, jag har varit vaken en liten stund.

Med feberglansiga ögon och ett tungt huvud är risken stor för mardrömmar, när jag sluter ögonen och vaggas åter in i sömn. Den här gången kan det väl få bli fula zombies som jagar mig eller en stenkula, 
likt den i Indiana Jones, som ska ha ihjäl mig?

fredag 27 november 2015

Trökiga inlägg gör mig ledsen - så skärp dig!!!!

Vet du känslan när du får uppskattning för ärlighet och öppenhet.
För något du gjort bra eller en uppgift du klarat av.

Men så finns det några som tycker annorlunda och gärna berättar det för dig.

Vad är det du kommer ihåg?
Är det alla fina ord, sms, mail och telefonsamtal eller är det de här kommentarerna som
sticker åt dig en gliring?
Jag tror inte jag skiljer mig från mängden här.
Det som gör ont, det stannar. 
Det fina, vänliga, omtänksamma och vackra orden försvinner.

Jag jobbar stenhårt på att släppa sånt trams.
Det märkliga i kråksången är att samma person skickade en vänförfrågan
Behöver jag berätta att personen plockat bort sin kommentar, plockat bort sin vänförfrågan
när jag gav respons.

Jag klarar mig helt utan människor jag aldrig träffas ska komma och klanka ner så här.
Det jag skulle vilja säga till dig är att du INTE VET ETT SKIT om hur jag har det.
Så!
Nu släpper jag det här och går vidare rakt in i en vab-dag för både barnen och mig.
Att jag måste jobba ändå gör inget, pappersrullen står nära till hands.
Men det här nå lurt med öronen, kan man snyta söder dom?



tisdag 24 november 2015

Maria du har ADD.

För ca 2,5 år sen slog jag mig gråtandes ner i en stol i ett rum på HC i Edsbyn.
V A R F Ö R är jag som jag är?!?!??
 Det var min fråga till mannen framför mig, mannen med de snälla ögonen och mjuka rösten.
Jag va trasig. 
Kort och gott.

Jag har fått fantastiskt hjälp hos psykosociala teamet på HC i Edsbyn sen den dagen.
1,5 år ca av samtal följde.
Otroligt viktiga samtal.
Jag har gått från totalförvirring till att börja förstå mig själv.

Jag väntade ytterligare 1,5 år på att få en utredning.
Idag hade jag ett samtal i Bollnäs, det sista den här vändan.
Jag har tidigare intervjuats, mina föräldrar lika så.
Jag har svara på massor av frågor om det ena än det andra i timmar.

”Maria, du har full pott i alla frågor som rör ”Uppmärksamhetsstörning”
Eeehhh…. TACK, eller nått… jag brukar sällan ha full pott när det kommer till frågor.
Jag blir glad.
”Vi kan också utesluta hjärnskada”
Jag blir mest glad för att jag nu mer kan börja för står VARFÖR jag är som jag är.
Dvs att allt ska gå i 180 km/t dygnet runt 7 dagar i veckan.

Han fortsätter:
-Jag skulle säga att du idag, så som du är, har ADD.
Men eftersom det inte kan styrkas från din barndom får vi sätta
ett annat namn på din diagnos.
”Aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS, Utan Närmare Specification”

Vad diagnosen kallas eller inte spelar ingen roll.
Jag är så glad att äntligen på riktigt kan börja förstå att de enklaste saker i världen som:
- bädda säng
- hänga in kläder i garderob
- ha ”var sak på sin plats”
- avsluta uppgifter
- komma igång med inte helt stimulerande uppgifter 
kan vara som en uppförsbacken jag inte tar mig över.

För mig är det inte bokstäverna på ett papper som har betydelse utan att jag kan förstå mig själv och därmed försöka fungera i vardagen hyfsat normalt.

Hej, jag heter Maria G Nilsson och jag har aktivitets och uppmärksamhetsstörning Utan Närmare Specifikation 

måndag 7 september 2015

Jag rökte, drack folköl och förälskade mig på utlandssemestern

Allt va kanske inte bättre förr.
Jag var tonåring.
Jag hade inga bröst eller röv som va det viktigaste just då.
Mamma och pappa köpte inte Levis till mig utan Crocker.
Katastrof.
Jag fick jobba i min pappas affär och tjäna egna pengar.
Märket fick jag köpa själv, de köpte byxorna.

Tonåring - ljuvliga tid.
Jag var mesig och drack folköl och åkte ibland med i raggarbilarna på byn.
Volvosar.
Vi rökte Blend Ultima som jag ärligt stulet från min pappas tobakshandel.
Ja, jag hade ju nycklar.
Jag tog ciggpaketen, det gjorde jag men betalde vad de kostade i inköpspris.
Det här med att ljuga och stjäla, det kan jag inte, inte ens om jag försöker riktigt mycket.

När vi hade tjuvrökt uppe vid något eljusspår eller på värmeläktaren på Ön, som vintertid kostade 5 kr att stå på) bar det av hem till kompisarnas familjer.
Där rökte föräldrar och vi trodde vår chans att bli upptäcka pga av lukt skulle vara minimal där.

Vi tvättade håret och roll-on:ade in oss och parfymerade oss.
Det var lugnt.
"Duktiga Maria" skulle väl aaaaaldrig röka.

En gång for jag utomlands med grannarna på våran runda.
Jag var nog 14 och fick för första gången uppmärksamhet av killar.
Strandraggare även kallad.
De bjöd hem mig på te hos sin familj.
Jag gick inte dit.
Jag blev förälskad i en engelskman som heter Stuart som spelade fotboll med Sheffield W.
Vi skulle byta adresser på ett café dagen innan han skulle åka hem men det blev någon miss
och vi träffades inte.

På kvällen låg jag på min kalla stenbalkong, tittade på stjärnorna och gnolade på Hello med Lionell Richie och grääääät floder, jag skulle aldrig mer få träffa Stuart.
Aldrig.
Utan internet fanns inte möjligheten att hitta ifatt honom.

Till slut lyckades jag ändå leta upp hans föräldrars kompisar på ett hotell och fick tag på hans adress.
Vi växlade några brev.
Jag har letat honom utan framgång sen internet gjorde sitt antågande.

Dit jag skulle komma var i alla fall att jag köpte med mig parfym hem.
Mina vänner mötte upp, vi hade ju inte setts på en vecka.
Vi slank ut och tjuvrökte, sen hem till mig.
Jag skulle så låta mamma dofta på mina parfymer jag köpt med mig hem och höll glatt fram flaskan och ber henne lukta.

Fortsättningen förstår ni nog.
Det var något annat som doftade där vid flaskan jag sträckte fram.

Maria G Nilsson från förr.









söndag 6 september 2015

Jag är så mallig så jag spricker!


Kommer ni ihåg den där feta konsertboken fylld med bara Ulf Lundell?

Mitt mål var att få alla i bandets namnteckningar i den.
Gick det? 
Fick jag det?

JAJAMEEEEEEEEEEEEN!!!!!!!!!

Jag är så otroligt jädra lycklig över det.

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK Surjo, Janne, Marcus, Jens, David, Ulf och inte minst Andreas.


Jahapp - säger Maria som sitter på den ena axeln samtidigt som hon gör en karatespark på neggot som sitter på den andra så hon flyger all världens väg. Vem fick rätt? kluckar hon förnöjt. 










Marias Of Sweden Fotograf




tisdag 1 september 2015

Vi ska alltså separera till slut.......

Vi ska alltså inte ses något mera?
Är det sant……
Jag kan inte ens tänka tanken - börjar grina.
Det är jobbigt.

Att separera betyder ju att du inte längre vill var en del av min passion, min glädje, min källa för energi, mina toppar.
Ska det liksom bara försvinna nu?
Jo vi har hört det förr - att du ska lämna oss.
Men vi har ändå hängt i 20 år….. i 20 år.
Jag har bara blivit galnare med åren.
Passionen har ökat och jag kan erkänna att jag nog inte är helt sund.

Men att stå där och höra dig smälla av ”Min Vandrande Vän” för sista gången.
Å veta, om jag ska tro dig den här gången, att det verkligen är över.
Men det här bandet i alla fall.
En dörr lämnas ju ändå på glänt för vidare karriär. Men inte med samma band.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
Det är riktigt konstigt.
Kroppen bestämmer sig för att det är så innihelvete jädra sorgligt att tårarna trillar och näsan börjar snora.

Avslut, tack och bock.
Er sista bock på en sommarturné som band.
Jag grinar ännu mera.
Det här ska ju vara lycka - jag har fått uppleva en helt galet bra konsert.

Sjunker ihop som en liten trött jänta, sätter mig på backen och ringer hem.
Dagens mat är en skiva lingongrova och en banan.
Det tog mig 2 timmar att få i mig det.
Kvällmat blev en wiskeypinne 3 cl.
Det brukar vara såhär på konsertdagar. (förutom wiskeyn)
Jag är på tok för uppspelt för att få i mig något.
Nu efter konserten är jag helt tom.

Mina vänner vill gå ut.
Jag orkar inte å går till hotellet.
Mina vänner messar och övertalar mig och jag hakar på på några öl på en bar.

Söndag - en söndag som innebär 40 mil i bil hem.
Skruvar på stereon…. ”Gott Att Leva” eeeekar högt ur högtalarna.
Tårar igen… va friden kommer dom från.
Jag fulgrinar där jag sitter vid ratten och blinkar för att kunna se vägen.
Snoren rinner ikapp med tårarna.
I 15 mil håller jag på.
Vilken tur att jag är själv i alla fall.
Jamenar det är inte normalt.
Jag får tröst i telefon.

Jag är så jävla ledsen.
Aldrig mer aldrig mer ska jag få min ”fix” av Ulf på scen en sommar.
I den här tappningen. 

Jag är så förbaskat trött efter allt gråtande.
Huvve dunkar som om det skulle sprängas vilket sekund som helst.
Stannar bilen och sätter mig en stund.

Andas och tänker att jag har ju mina minnen kvar - och gråter lite mera.


tisdag 25 augusti 2015

Men nu jädrar - va kom den energin från?!

Ibland kan jag sitta flera dagar framför min skärm utan att träffa folk.
Idag har jag träffat massor av människor.
Ja, jag räknar med telefon som att "träffa" människor.

Min mentor såg till att ge mig energi.
En entreprenör av sällan skådat slag hämtade bilder i studion och gav energi.
En bilägare och modeller gav mig energi.
Så såg jag en par härliga Selfies på fejjan och fick om möjligt ännu mer.

Med all den här energin som flödar är jag nu helt slut.
Utslag på magen av bältet, förmodligen nickel, är väl det enda jag kan komma på att klaga på.
Men varför ska jag det liksom?

Tankade in bilder från gårdagens egna-projekt-plåtning.
En man i en hall med en kamare i händerna.
Jag känner mig nöjd.
Det blev som jag ville.

Två steg närmare målet.
9 bilder av 30 tagna.
12 månader har jag hållit på.
Det ska gå det här!

Det jag måste göra nu är att öppna en helt ny dörr.
Dörren till retuch.
Jag har sett hur jag vill ha det.
Nu ska jag bara lära mig hur jag gör det så som jag vill ha det.

Tack för You Tube.
Det som sätter käppar i hjulet är min brist på koncentration.
När jag inte fattar och det blir minsta motgång hittar jag tusen andra grejer att göra.
Målet att behärska den önskade tekniken - sommaren 2016.
Tur vi har långa vinterkvällar framför oss.
Kvällar som man annars bara sitter och ugglar på.
Slösurfar på fejjan och Insta, spelar Song Pop och slösurfar lite mer.





torsdag 20 augusti 2015

Få tag på allt inom loppet av 5 minuter på Facebook. Sjukt bra!

Säga vad man vill om Facebook.
När det används på rätt sätt är det snudd på magiskt.

Såhär:
Jag håller på med flertalet projekt.
Ett ligger mig så varmt om hjärtat.
Det handlar om fotografi så klart.
Jag ska fotografera 30 bilder och sätta ihop till en bok som ska vara klar 2017.
Jag började för ca 1 år sen och har tagit 7 bilder.

Det krävs planering och rekognosering inför varje bild.
Modeller skall hittar, rekvisita, ljus osv osv.
Platser, framför allt platser.

Idag när jag tittade på min "skörd" av dessa 7 bilder tycker jag att nästan alla är SKIT.
Inget duger till.
FAN, det är inte exakt som jag har tänkt i mitt huvud.
Jag blir ledsen eftersom jag så gärna VILL göra det här.

Jamen det är väl bara att fortsätta att göra.
JA.
Idag tvekade jag för första gången.
Jag ger upp.
Jag skiter i det här.
Det går inte.
Fula bilder.
Ingen röd tråd.
Du är SÄMST!!!!

Då kommer den där något trevligare Maria på den andra axel'n fram igen.
Kom igen nu, säger hon.
Det du ser är råmaterialet.
Du har inte ens petat på bilderna.
Du vet att de lyfter med viss bildbehandling.
Se så.... den där på bron är väl inte så tokig ändå?
GASA NU! Det är det enda rätta säger hon.

Okej, jag gasar.
Det är nu Facebook kommer in i matchen.
Jag ber om en röd cab.
Inom loppet av 10 minuter har jag fått inte mindre än 5 röda cabbar som förslag.

Jag kontaktar en ägare.
Vi bokar söndag.
Jag ringer syrran och hon föreslår två modeller som ska sitta i bilen.
Klart, bokat.

När jag ändå är igång bokar jag även in en bild som jag tänkt att ta några månader.
Måndag kl 19:30 tar vi den.
En man i en hall med väv som tapet.
Hans hall hittade jag också via Facebook.

Mitt hopp står till den här hall-bilden.
Den måste bli som bilden jag har i skallen. M Å S T E!

Under hösten S K A jag också lära mig en ny bildbehandling.
Hur och vad?
Det vet jag inte än.
Jag bara måste. För att.
Annars går jag av.
Trampa runt på samma ställe länge nog nu.


Morgon kl 03:47 Mållångsta
Marias Of Sweden Fotograf AB


tisdag 18 augusti 2015

Det är inte bra att vara för hemlig

Det här med att vara hemlig.
På socialamedier. 
Jag säger A men inte B.
Det är inte speciellt roligt för den som läser/hör A och inte får B.
Men ibland är det ju så... i alla fall för mig att jag nästan spricker om jag inte ens få säga A.

Förr i tiden, när jag inte kunde hålla en hemlis hemlig, brukade jag säga det till den som var på 
väg att förtälja mig något att inte göra det.
"Asså... äääää.... säg inget.... jag kommer inte kunna hålla det för mig själv, det går bara inte."
Kroppen bubblar och grejen måste liksom UT om det är något så bra och roligt borde alla få veta.

Jag är bättre på det där nu.
Många saker håller jag för mig själv.
Det är många förtroenden som skulle gå i krasch om jag glappade käft.
Så jag håller mig. Jag måste det så klart. 
Även om jag nu skulle vilja hurra skithögt för något "A:igt" så gör jag väl inte det.
Än!
Kanske i början på nästa år.
Vi får väl se.


Fotograf: Marias Of Sweden AB

måndag 17 augusti 2015

Jag har gjort en FET konsertbok - till mig själv!

"Du hinner allt du vill" sägs det.
Häromdagen fick jag en idé!
Varför inte samla alla mina Lundell-bilder till en lyxig fotobok med layflat-bindning?
Sagt och gjort.
Rotade i nästan 10 år gamla arkiv och fann lite bilder.
Visst, jag har bilder från mitten på 90-talet också men då behövs en scanner först
för att få in de bilderna.
Det funkar inte, jag vill få min bok NYSS.
Ja när jag kommer på något jag vill göra är det liksom nyss jag skulle vilja ha det klart.
Jag ser ingen som helst tjusning i själva görandet utan det är transport.

Idag kom paketet.
Förra veckan letade jag bilder, idag är boken i näven på mig.

100 sidor ca 250 bilder på tjocka fantastiska fotoblad - 30x30 cm, tung bok.

Nu fattas det bara lite kråkor i den där boken.
Undra hur jag ska lösa det ja!?

Om en måndag vill jag ha namnteckningar i den där boken.
Inte vill... jag SKA!

Lätt att sitta vid sitt skrivbord och tangenterna och vara kaxig.
"- Jamen du får vara det!", säger Maria på vänster axel.
"- Så FAN heller!!", säger Maria på höger.
Hon fortsätter
"- Du klarar ingenting - komma här och tro du kan fixa vad fan som helst va?!?!"

"Vi får väl se, boken är i alla fall gjord!" säger Maria på vänster axel triumferande.
Å hon har ju rätt, här är den.

Marias Of Sweden Fotograf AB
Ulf Lundell
Konsertbok





torsdag 13 augusti 2015

Jag drog ut o powerwalka utan att vara rädd... eller jo.. jag va rädd, jag har alltid varit rädd.

Att röra sig ensam i mörker som kvinna är osäkert.
I städer.
Jag har alltid varit rädd för mörkret.
I en by!
När jag var lite och skulle gå hem från min kusin från grannrundan så var jag tvungen att
passera "dungen" vid vårt rödmålade lekis.
En barackliknande vinröd byggnad med svarta foder runt fönstren.
Dungen - en liten skogsdunge men ack så mörk.
Det fanns lampor längst den grusade gångvägen. Vissa söndersparkade de lyste inte.
Jo, jag sparkade jag med - ofta tändes de efter någon minut igen när vi hade varit på dom.
Shit va ball vi va. (ironi)
Det är en annan story.
I alla fall.... min kusin Mikael fick ibland följa med mig och titta så att jag tog mig förbi dungen
utan att någon hoppade på mig.
"Svartaligan" härjade ju.
Teorierna om vilka som var med i den ligan var många.
Det var så klart bara killar. Äldre killar som ingick.

Åren gick och jag skulle börja 7:an och därmed lät mig mamma mig börja gå på fritidsgården.
Det blev mitt andra hem.
Engagera mig i gårdsrådet och arrangerade massa saker tillsammans med andra.
Från gården och hem till mamma och pappa var det ca 1,5 km.
Upplyst med gatlyktor men ändå. Inte helt vältrafikerat.

Varje kväll jag gick hem var jag rädd.
Rädd för att bli våldtagen.
Rädd för att någon skulle dyka upp ur diket och slita ner mig.
Nu var det inte "Svartaligan" utan Äckliga gubbar.
Inga mobiler hade vi heller som vi kunde prata i.
Den enda trösten jag hade var nyckeln till huset.
Antalet gånger jag tittade mig över axeln på väg hem från fritidsgården är oräkneliga.

Jag bor i en by med några tusen invånare i.
Jag är ändå rädd!
Känslan sitter kvar.

Nu är jag 37 och bor i Knåda utan för Edsbyn.
Här har vi grusvägar och skog. En del kossor på åkrarna och några bönder längst vägarna.

När jag nu bestämt mig igen för att ut och motionera så slår det mig att jag inte är rädd.
Jag är inte rädd länge för att någon ska dyka upp och våldta mig från dungen.
Oddeen på att de ska ske är väldigt små. Väääääldigt små.
Så går mina tankar nu när jag är ute på.
MEN....det räcker med att tänka tanken: "Jag är så orädd nuförtiden ja" tydligen.
 (Jag går alltid samma rutt, efter storvägen - glöm att jag går i skogen och motionsspåren jag är rädd för orm, björn, älg, varg, räv och allt som kan skrämma mig.)

Där går jag och tänkte va tryggt och bra allt är här där jag går i frid och fröjd.
I mina öron har jag musik. I näven en telefon.
Det är telefonen som spelar musiken så klart.
Jag kommer till ett parti där det är träd på båda sidor om vägen och min spellista spelar just nu
skärckfilmsmusik.
Typ lite stråkar och lite "argt".
Vad händer?!
Jo... jag blir skiträdd.
Tänk om det ändå hoppar upp någon ur mörkret här?
Det är sena kvällspromenader jag tar och på vägen hem hinner det mörkna på.
Tänk om någon har sett att jag börjat motioner och väljer att krypa ner i diken och chansa på
att jag kommer just den här kvällen den här tiden.

Stegen blir raskare än innan
och jag vill bara förbi det mörka partiet.

Pew.....det gick bra den här gången med.

Jag vill bara säga att trots att jag bor i en lite by och oddsen är minimala att det skulle hända nå
är jag ändå rädd till en viss del när jag är ute och går. I mörker.
Det gillar jag inte!





onsdag 12 augusti 2015

Vi har bråkat, barnen och jag!

Det har gått en sommar. En HEL "sommar" snart igen.
Jag griner och ser över mitt D-vitamins förråd.
Vi behöver ju så väl de där solstrålarna.
Ska vi in i de mörka månaderna nu igen?
Eller ja... vi ÄR redan på väg in i mörkret.
Om vi tänker såhär.
September går ju hyfsat bra ändå.
Jag säger hyfsat, för det går att äta kräftor.
Månader som har bokstaven "r" i sig är det fritt fram att äta kräftor.
Så säger traditionen.
MEN spelar det nån roll när jag köper mina stackars kräftor från Kina?
Borde nog inte göra det men det är ju så sablans gott.
Så september kan vi hänga kvar och låtsas att det är sensommar.
Oktober, november och december kommer jag jobba ihjäl mig (hoppas jag) så
då kan man bara gå på autopilot. Kötta kötta kötta.

Ps obekräftade källor gör gällande att Lundell ska på höst-turné, jag överlever.

Sen kommer julen och det är ju ändå lite roligt när man har ungar i huset som tror på tomten än.
SEN mina kära vänner, vänder det.
Vi ser att våren är på väg.

I alla fall så bekommer inte vädret barnen alls.
När det regnar får de ta på sig badkläderna och dansa regndans.
Idag var såklart också en sån dag.
Sen in i badkaret för att värma upp sig.

I morgon börjar sonen på fritids och på måndag förskoleklass.
"Det killar av fjärilar i magen mamma" sa han när jag satt med honom på sängkanten.

Nu hör jag honom snusa där inne i sovrummet.
Jäntan med.
De sover i vår säng. Det har blivit så i sommar.
Dottern viskar i örat till mig innan jag går i från henne:
"Mammmmmmaaaaaaaa......aaaaatt......veeet duuuuu........ lägg dej här brevid mej sen
för du ska vara mitt gosedjur natt å..... heeela natten."
Jag lovar.

Jag reser mig och går ut.
Sätter mig vid datorn och slösurfar lite - bloggar.
Dåliga samvetet svider till.
Vi har varit osams idag jag och barnen.
Jag vill inte det men mitt tålamod prövas gång på gång och jag brister.

Det är skönt att rutinerna kickar in i morgon ändå.
Visst är det väl.

Foto: Marias Of Sweden Maria G Nilsson


tisdag 11 augusti 2015

Spännande möte med fina människor.

Jag skulle åka till grannkommunen för att träffa en god vän idag.
Vi har inte setts på länge och det var dags att diskutera ett projekt som vi vill göra.
Ett fotoprojekt.
Hon ringer till mig och undrar om en till familj kan haka på.
Hon skall hämta dem eftersom de inte har egen bil.

Jag har mina barn med mig så det tycker jag går alldeles utmärkt.
Ju fler desto roligare är min paroll här i livet.

Min vän är en varmhjärtad och engagerad person och hjälper till så mycket hon bara kan
för människor som har svårt.

Vi ska mitt ut i skogen och jag är rädd för att köra vilse.
Allt reder sig och vi kommer fram.
Väl där möter vi min vän och extra familjen hon tagit med.
Pigga och glada.
Mina barns första fråga är:
"Mamma, pratar dom Svenska?"
Jag svara att jag inte vet men att det ska vi snart ta reda på.
Vi hälsar och börjar en lite kortare promenad fram till stället där vi ska umgås.
Barnen springer före.
Under promenaden får jag reda på att familjen varit i Sverige i ett år och pratar lagom med svenska.

Väl framme är mina barn blyga och vill inte helst öppna munnen alls.
Det regnar lite lätt men ändå utbryter ett planerat vattenkrig ut, barnen badar och ju längre tiden går desto mer lossnar det för mina barn.
Vi pratar så gott det går och trots deras korta vistelse i vårt land pratar den lilla flickan
flytande svenska lika som sin bror.

Vi kommer fram till att alla kan spela fem-kort och det gör vi.
Vi pratar fotboll, Tour De France och hur Sverige kan kalla det här sommar. (?!?)
Vi skrattar och pratar allvar om bland annat invandring, flyktingar och Migrationsverket.

Vi äter middag och pratar om livet.

Vi är lika gamla.
Jag är helt trygg i min tillvaro, i mitt liv.
Jag vet att mina barn kommer att växa upp i ett tryggt samhälle i Knåda utanför Edsbyn.
För dem är det helt tvärtom.
De vet ingenting om någonting.

När vi säger hejdå är känslan helt knasig i min kropp.
Jag åker hem till mitt och mina normala "problem".
Problem som inte ens är problem. Egentligen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att en familj som kommit hit, har fått jobb och barnen
redan är en del av vårt samhälle får stanna kvar.

Jag är berikad av dagens möte.
Tacksam för det jag har.
Jag önskar fler inser det i vårt land att mångfald berikar.

Jöves Knåda - 2015