Fotograf Marias Of Sweden

tisdag 25 augusti 2015

Men nu jädrar - va kom den energin från?!

Ibland kan jag sitta flera dagar framför min skärm utan att träffa folk.
Idag har jag träffat massor av människor.
Ja, jag räknar med telefon som att "träffa" människor.

Min mentor såg till att ge mig energi.
En entreprenör av sällan skådat slag hämtade bilder i studion och gav energi.
En bilägare och modeller gav mig energi.
Så såg jag en par härliga Selfies på fejjan och fick om möjligt ännu mer.

Med all den här energin som flödar är jag nu helt slut.
Utslag på magen av bältet, förmodligen nickel, är väl det enda jag kan komma på att klaga på.
Men varför ska jag det liksom?

Tankade in bilder från gårdagens egna-projekt-plåtning.
En man i en hall med en kamare i händerna.
Jag känner mig nöjd.
Det blev som jag ville.

Två steg närmare målet.
9 bilder av 30 tagna.
12 månader har jag hållit på.
Det ska gå det här!

Det jag måste göra nu är att öppna en helt ny dörr.
Dörren till retuch.
Jag har sett hur jag vill ha det.
Nu ska jag bara lära mig hur jag gör det så som jag vill ha det.

Tack för You Tube.
Det som sätter käppar i hjulet är min brist på koncentration.
När jag inte fattar och det blir minsta motgång hittar jag tusen andra grejer att göra.
Målet att behärska den önskade tekniken - sommaren 2016.
Tur vi har långa vinterkvällar framför oss.
Kvällar som man annars bara sitter och ugglar på.
Slösurfar på fejjan och Insta, spelar Song Pop och slösurfar lite mer.





torsdag 20 augusti 2015

Få tag på allt inom loppet av 5 minuter på Facebook. Sjukt bra!

Säga vad man vill om Facebook.
När det används på rätt sätt är det snudd på magiskt.

Såhär:
Jag håller på med flertalet projekt.
Ett ligger mig så varmt om hjärtat.
Det handlar om fotografi så klart.
Jag ska fotografera 30 bilder och sätta ihop till en bok som ska vara klar 2017.
Jag började för ca 1 år sen och har tagit 7 bilder.

Det krävs planering och rekognosering inför varje bild.
Modeller skall hittar, rekvisita, ljus osv osv.
Platser, framför allt platser.

Idag när jag tittade på min "skörd" av dessa 7 bilder tycker jag att nästan alla är SKIT.
Inget duger till.
FAN, det är inte exakt som jag har tänkt i mitt huvud.
Jag blir ledsen eftersom jag så gärna VILL göra det här.

Jamen det är väl bara att fortsätta att göra.
JA.
Idag tvekade jag för första gången.
Jag ger upp.
Jag skiter i det här.
Det går inte.
Fula bilder.
Ingen röd tråd.
Du är SÄMST!!!!

Då kommer den där något trevligare Maria på den andra axel'n fram igen.
Kom igen nu, säger hon.
Det du ser är råmaterialet.
Du har inte ens petat på bilderna.
Du vet att de lyfter med viss bildbehandling.
Se så.... den där på bron är väl inte så tokig ändå?
GASA NU! Det är det enda rätta säger hon.

Okej, jag gasar.
Det är nu Facebook kommer in i matchen.
Jag ber om en röd cab.
Inom loppet av 10 minuter har jag fått inte mindre än 5 röda cabbar som förslag.

Jag kontaktar en ägare.
Vi bokar söndag.
Jag ringer syrran och hon föreslår två modeller som ska sitta i bilen.
Klart, bokat.

När jag ändå är igång bokar jag även in en bild som jag tänkt att ta några månader.
Måndag kl 19:30 tar vi den.
En man i en hall med väv som tapet.
Hans hall hittade jag också via Facebook.

Mitt hopp står till den här hall-bilden.
Den måste bli som bilden jag har i skallen. M Å S T E!

Under hösten S K A jag också lära mig en ny bildbehandling.
Hur och vad?
Det vet jag inte än.
Jag bara måste. För att.
Annars går jag av.
Trampa runt på samma ställe länge nog nu.


Morgon kl 03:47 Mållångsta
Marias Of Sweden Fotograf AB


tisdag 18 augusti 2015

Det är inte bra att vara för hemlig

Det här med att vara hemlig.
På socialamedier. 
Jag säger A men inte B.
Det är inte speciellt roligt för den som läser/hör A och inte får B.
Men ibland är det ju så... i alla fall för mig att jag nästan spricker om jag inte ens få säga A.

Förr i tiden, när jag inte kunde hålla en hemlis hemlig, brukade jag säga det till den som var på 
väg att förtälja mig något att inte göra det.
"Asså... äääää.... säg inget.... jag kommer inte kunna hålla det för mig själv, det går bara inte."
Kroppen bubblar och grejen måste liksom UT om det är något så bra och roligt borde alla få veta.

Jag är bättre på det där nu.
Många saker håller jag för mig själv.
Det är många förtroenden som skulle gå i krasch om jag glappade käft.
Så jag håller mig. Jag måste det så klart. 
Även om jag nu skulle vilja hurra skithögt för något "A:igt" så gör jag väl inte det.
Än!
Kanske i början på nästa år.
Vi får väl se.


Fotograf: Marias Of Sweden AB

måndag 17 augusti 2015

Jag har gjort en FET konsertbok - till mig själv!

"Du hinner allt du vill" sägs det.
Häromdagen fick jag en idé!
Varför inte samla alla mina Lundell-bilder till en lyxig fotobok med layflat-bindning?
Sagt och gjort.
Rotade i nästan 10 år gamla arkiv och fann lite bilder.
Visst, jag har bilder från mitten på 90-talet också men då behövs en scanner först
för att få in de bilderna.
Det funkar inte, jag vill få min bok NYSS.
Ja när jag kommer på något jag vill göra är det liksom nyss jag skulle vilja ha det klart.
Jag ser ingen som helst tjusning i själva görandet utan det är transport.

Idag kom paketet.
Förra veckan letade jag bilder, idag är boken i näven på mig.

100 sidor ca 250 bilder på tjocka fantastiska fotoblad - 30x30 cm, tung bok.

Nu fattas det bara lite kråkor i den där boken.
Undra hur jag ska lösa det ja!?

Om en måndag vill jag ha namnteckningar i den där boken.
Inte vill... jag SKA!

Lätt att sitta vid sitt skrivbord och tangenterna och vara kaxig.
"- Jamen du får vara det!", säger Maria på vänster axel.
"- Så FAN heller!!", säger Maria på höger.
Hon fortsätter
"- Du klarar ingenting - komma här och tro du kan fixa vad fan som helst va?!?!"

"Vi får väl se, boken är i alla fall gjord!" säger Maria på vänster axel triumferande.
Å hon har ju rätt, här är den.

Marias Of Sweden Fotograf AB
Ulf Lundell
Konsertbok





torsdag 13 augusti 2015

Jag drog ut o powerwalka utan att vara rädd... eller jo.. jag va rädd, jag har alltid varit rädd.

Att röra sig ensam i mörker som kvinna är osäkert.
I städer.
Jag har alltid varit rädd för mörkret.
I en by!
När jag var lite och skulle gå hem från min kusin från grannrundan så var jag tvungen att
passera "dungen" vid vårt rödmålade lekis.
En barackliknande vinröd byggnad med svarta foder runt fönstren.
Dungen - en liten skogsdunge men ack så mörk.
Det fanns lampor längst den grusade gångvägen. Vissa söndersparkade de lyste inte.
Jo, jag sparkade jag med - ofta tändes de efter någon minut igen när vi hade varit på dom.
Shit va ball vi va. (ironi)
Det är en annan story.
I alla fall.... min kusin Mikael fick ibland följa med mig och titta så att jag tog mig förbi dungen
utan att någon hoppade på mig.
"Svartaligan" härjade ju.
Teorierna om vilka som var med i den ligan var många.
Det var så klart bara killar. Äldre killar som ingick.

Åren gick och jag skulle börja 7:an och därmed lät mig mamma mig börja gå på fritidsgården.
Det blev mitt andra hem.
Engagera mig i gårdsrådet och arrangerade massa saker tillsammans med andra.
Från gården och hem till mamma och pappa var det ca 1,5 km.
Upplyst med gatlyktor men ändå. Inte helt vältrafikerat.

Varje kväll jag gick hem var jag rädd.
Rädd för att bli våldtagen.
Rädd för att någon skulle dyka upp ur diket och slita ner mig.
Nu var det inte "Svartaligan" utan Äckliga gubbar.
Inga mobiler hade vi heller som vi kunde prata i.
Den enda trösten jag hade var nyckeln till huset.
Antalet gånger jag tittade mig över axeln på väg hem från fritidsgården är oräkneliga.

Jag bor i en by med några tusen invånare i.
Jag är ändå rädd!
Känslan sitter kvar.

Nu är jag 37 och bor i Knåda utan för Edsbyn.
Här har vi grusvägar och skog. En del kossor på åkrarna och några bönder längst vägarna.

När jag nu bestämt mig igen för att ut och motionera så slår det mig att jag inte är rädd.
Jag är inte rädd länge för att någon ska dyka upp och våldta mig från dungen.
Oddeen på att de ska ske är väldigt små. Väääääldigt små.
Så går mina tankar nu när jag är ute på.
MEN....det räcker med att tänka tanken: "Jag är så orädd nuförtiden ja" tydligen.
 (Jag går alltid samma rutt, efter storvägen - glöm att jag går i skogen och motionsspåren jag är rädd för orm, björn, älg, varg, räv och allt som kan skrämma mig.)

Där går jag och tänkte va tryggt och bra allt är här där jag går i frid och fröjd.
I mina öron har jag musik. I näven en telefon.
Det är telefonen som spelar musiken så klart.
Jag kommer till ett parti där det är träd på båda sidor om vägen och min spellista spelar just nu
skärckfilmsmusik.
Typ lite stråkar och lite "argt".
Vad händer?!
Jo... jag blir skiträdd.
Tänk om det ändå hoppar upp någon ur mörkret här?
Det är sena kvällspromenader jag tar och på vägen hem hinner det mörkna på.
Tänk om någon har sett att jag börjat motioner och väljer att krypa ner i diken och chansa på
att jag kommer just den här kvällen den här tiden.

Stegen blir raskare än innan
och jag vill bara förbi det mörka partiet.

Pew.....det gick bra den här gången med.

Jag vill bara säga att trots att jag bor i en lite by och oddsen är minimala att det skulle hända nå
är jag ändå rädd till en viss del när jag är ute och går. I mörker.
Det gillar jag inte!





onsdag 12 augusti 2015

Vi har bråkat, barnen och jag!

Det har gått en sommar. En HEL "sommar" snart igen.
Jag griner och ser över mitt D-vitamins förråd.
Vi behöver ju så väl de där solstrålarna.
Ska vi in i de mörka månaderna nu igen?
Eller ja... vi ÄR redan på väg in i mörkret.
Om vi tänker såhär.
September går ju hyfsat bra ändå.
Jag säger hyfsat, för det går att äta kräftor.
Månader som har bokstaven "r" i sig är det fritt fram att äta kräftor.
Så säger traditionen.
MEN spelar det nån roll när jag köper mina stackars kräftor från Kina?
Borde nog inte göra det men det är ju så sablans gott.
Så september kan vi hänga kvar och låtsas att det är sensommar.
Oktober, november och december kommer jag jobba ihjäl mig (hoppas jag) så
då kan man bara gå på autopilot. Kötta kötta kötta.

Ps obekräftade källor gör gällande att Lundell ska på höst-turné, jag överlever.

Sen kommer julen och det är ju ändå lite roligt när man har ungar i huset som tror på tomten än.
SEN mina kära vänner, vänder det.
Vi ser att våren är på väg.

I alla fall så bekommer inte vädret barnen alls.
När det regnar får de ta på sig badkläderna och dansa regndans.
Idag var såklart också en sån dag.
Sen in i badkaret för att värma upp sig.

I morgon börjar sonen på fritids och på måndag förskoleklass.
"Det killar av fjärilar i magen mamma" sa han när jag satt med honom på sängkanten.

Nu hör jag honom snusa där inne i sovrummet.
Jäntan med.
De sover i vår säng. Det har blivit så i sommar.
Dottern viskar i örat till mig innan jag går i från henne:
"Mammmmmmaaaaaaaa......aaaaatt......veeet duuuuu........ lägg dej här brevid mej sen
för du ska vara mitt gosedjur natt å..... heeela natten."
Jag lovar.

Jag reser mig och går ut.
Sätter mig vid datorn och slösurfar lite - bloggar.
Dåliga samvetet svider till.
Vi har varit osams idag jag och barnen.
Jag vill inte det men mitt tålamod prövas gång på gång och jag brister.

Det är skönt att rutinerna kickar in i morgon ändå.
Visst är det väl.

Foto: Marias Of Sweden Maria G Nilsson


tisdag 11 augusti 2015

Spännande möte med fina människor.

Jag skulle åka till grannkommunen för att träffa en god vän idag.
Vi har inte setts på länge och det var dags att diskutera ett projekt som vi vill göra.
Ett fotoprojekt.
Hon ringer till mig och undrar om en till familj kan haka på.
Hon skall hämta dem eftersom de inte har egen bil.

Jag har mina barn med mig så det tycker jag går alldeles utmärkt.
Ju fler desto roligare är min paroll här i livet.

Min vän är en varmhjärtad och engagerad person och hjälper till så mycket hon bara kan
för människor som har svårt.

Vi ska mitt ut i skogen och jag är rädd för att köra vilse.
Allt reder sig och vi kommer fram.
Väl där möter vi min vän och extra familjen hon tagit med.
Pigga och glada.
Mina barns första fråga är:
"Mamma, pratar dom Svenska?"
Jag svara att jag inte vet men att det ska vi snart ta reda på.
Vi hälsar och börjar en lite kortare promenad fram till stället där vi ska umgås.
Barnen springer före.
Under promenaden får jag reda på att familjen varit i Sverige i ett år och pratar lagom med svenska.

Väl framme är mina barn blyga och vill inte helst öppna munnen alls.
Det regnar lite lätt men ändå utbryter ett planerat vattenkrig ut, barnen badar och ju längre tiden går desto mer lossnar det för mina barn.
Vi pratar så gott det går och trots deras korta vistelse i vårt land pratar den lilla flickan
flytande svenska lika som sin bror.

Vi kommer fram till att alla kan spela fem-kort och det gör vi.
Vi pratar fotboll, Tour De France och hur Sverige kan kalla det här sommar. (?!?)
Vi skrattar och pratar allvar om bland annat invandring, flyktingar och Migrationsverket.

Vi äter middag och pratar om livet.

Vi är lika gamla.
Jag är helt trygg i min tillvaro, i mitt liv.
Jag vet att mina barn kommer att växa upp i ett tryggt samhälle i Knåda utanför Edsbyn.
För dem är det helt tvärtom.
De vet ingenting om någonting.

När vi säger hejdå är känslan helt knasig i min kropp.
Jag åker hem till mitt och mina normala "problem".
Problem som inte ens är problem. Egentligen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att en familj som kommit hit, har fått jobb och barnen
redan är en del av vårt samhälle får stanna kvar.

Jag är berikad av dagens möte.
Tacksam för det jag har.
Jag önskar fler inser det i vårt land att mångfald berikar.

Jöves Knåda - 2015

söndag 9 augusti 2015

När kreativiteten rinner ur mig.....

Det är semester.
Det är jobbigt att ha semester.
I alla fall med barn.
Jag känner mig mera som en matmor än något annat.
Idag betalade jag 1600 kr till ICA för en handling.
Ja.... jag har inte handlat på hela sommaren.
Inte gjort en matnota, ingenting.
Det som har funnits i kyl å frys har vi ätit av.
Klart vi har handlat mjölk och sånt, det måste man ju.

I alla fall är är det något helt annat jag vill avhandla i skrift idag.
Jag har tänkt (Jag ska) att sätta ihop massa bilder jag tagit till en bok.
En bok som jag kan svänga ihop på en kväll eller två.
Bilderna finns redan. Fotade sen 2008 och framåt.
Det är liksom bara och göra det och jag har lust! Den saknar jag inte.
Boken ligger mig varmt om hjärtat. Mycket varmt.
Att med omsorg välja vilka bilder som ska få vara med, hur de ska få vara med, hur de ska skäras, byggas upp en story osv osv.
Jag VILL!!
Då är kvällarna tiden jag kan avsätta då barnen somnat.
Vi lägger de runt 19. Jag somnar såklart med dom en kvar tjugo och sen har jag ställt klockan
så jag vaknar igen.
Dags att göra bok.
Sätter mig vid datorn och loggar in på fejjan.... å sen...... sen sitter jag där.
I bekräftelseträsket. De snabba belöningarna och allt det där som triggar hjärnan.
Ser nu att det är 7 nya händelser sen sist jag tittade som jag för kanske lika många minuter sen.

DÄR - EXKAT DÄR försvinner min kreativitet och lust.
Lusten till att klicka runt och kika på katter, mat och allt annat joll tar överhand.
Like lite hit och lite dit.
Titta vem som gjort vad.
Jag blir fan tokig på mig själv.
JAG VILL JU GÖRA MIN BOK!

Så nu vill jag visa er läsare mina absoluta favvobilder från min sista konsert i Karlstad i fredags.
Sen ska jag göra min bok.
Tror jag.









torsdag 6 augusti 2015

Sluta och döm mig tack!

Jag ska ha mig en sjutusan till energiboooost i mören.
Jajamen det ska jag.
Jag vet att många där ute tycker att jag är en konstig mamma.
En mamma som inte bryr sig om familjen särskilt.
När jag, säg 5-6 gånger på ett år, åker iväg över em/kvällen nykter på en konsert för att sedan köra städad och lugn hem igen. Är det dåligt?
Då är jag "hög" på musiken och upplevelsen.
Jag vet det. Ni finns där ändå ni som anser att jag är knäpp.
Låt bli bara säga en sak.
När ni väljer att åka och träna, iväg och shoppa,  spela golf eller ha egentid utan barn på annan aktivitet är det någon som klandrar dig då?
Att jag brås på min mor och tycker om folk, killar och tjejer, spelar det någon roll för dig?
"Ränner runt och tar kort och lägger upp med massa andra killar" är ord som jag fått höra sagts.
Japp, jag gör det för att jag kan. För att jag vill.
För jag väljer att ha det så bra jag bara kan.
För att jag VERKLIGEN gillar att lära känna nya människor.
"Stackars familjen när hon är ute och ränner så där med massa okänt folk"

Visst borde jag ha lagt upp på Instagram igår när vi spelade Yatzy också här hemma.
Eller när vi läste nattasagan eller när vi låg och pratade om livet jag och dotter'n.
Jag väljer att inte blotta barnen allt för mycket på de sociala medierna.

Min barn vill vara i stugan eller leka med kompisar.
Så vi varvar. Stugan eller hemma med vänner.
De är lättroade.
Och med strikta ipad-tider flödar även deras kreativitet.
Igår sågades det, spikades och målades. Jag vet inte vad det blev. Men vacker att se.

Jag försöker att inte begränsa mina barn när de vill skapa.
Därför är mina trägolv i köket fulla av färg. Vattenfärg, kritfärg, acrylfärg och tuschpenna.
Bron utanför dörren har de målade gubbar alla dess färger. (Det kanske inte är det mest lyckade dock)
Deras teckningshöga är nog en meter.
Jag vill inte kasta det som någon skapat.

Nog om det!
I mören åker jag bil, buss, tåg mer bil och
en promenad för att komma till Karlstad och Mariebergsskogen.
Där har jag lyckats fått sittplats på rad 1.
U L F  L U D E L L i skrivande stund vet jag att jag har ca 9 live timmar kvar med dig.
NIO!
Okej, det tasslas om en höst-turne innan avsked på nyårsafton.
Men det är slut sen, då har jag sett dig live i ca 7 dygn totalt.
Underläppen börjar darra när jag tänker tanken att inte få rusen i kroppen av dina konserter längre.

Därför tänker jag inte på det utan går och målar lite med dotter'n.

Fotograf: Ragnar Olsson

onsdag 5 augusti 2015

Försäkringskassan - jag förstår inte era papper!!!!

Å i och med den rubriken har detta inlägg 0 läsare.
Om det är läsare jag vill ha skulle jag skriva tuttar eller nått i rubriken det förstår jag väl.

Jag har haft barn sen 2009 där på våren.
Sen 2009 där på våren har jag varit tvungen att skicka papper till FK för att få mina mamma-pengar.
Det finns ett dilemma i det här.
Jag kan inte fylla i papper. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
När jag ringer för att be om hjälp förstår jag inte vad de svara mig.
Efter att ha försäkrat mig för 3:e gången att jag fattar rätt vågar jag inte fråga något mera.
Jag lägger på luren och vill grina.

VARFÖR förstår inte jag de enklaste saker som att fylla i en blankett.
Det här har resultera i att jag inte tagit en enda VAB-dag på min 4 åriga dotter trots att jag
varit hemma med henne massor av dagar.
Inte heller har jag lyckats skicka in rätt papper för att visa vad min "sjukpenninggrundande" (eller va fan det heter) inkomst är och därför står jag på 0.
Jag fattade fel och min papper blev fel.

Vad är det som blev fel då Maria? Rätt till det.
JAMEN JAG VET JU INTE VAD SOM ÄR FEL!
Jag förstår inte.
Men nu i sommar tänkte jag ändå att jag skulle plocka några av de över 100 dagar jag har
kvar att ta ut som mammaledig.
Jag gör efter bästa förmåga och idag ringer telefonen.
Försäkringskassetanten undrar om jag har en par minuter.
"Jaaa aaaa da" svara jag så glatt.

Det regnade, jag var på väg till bilen för att spänna fast ungarna där bak - men först hiva in i dom.
De ville berätta att katten låg under framdäcket...att jag skulle göra ett hjärta på fönsterrutan osv. Regnet liksom letar sig in i nacken och rinner längst ryggraden,

Försäkringskassetanten berättar att jag självklart har skickat in helt fel papper.
Såklar!
Tacka fan för det!
0 i odds på misslyckandet!
Jag ger fan upp.

Jag drog ut ur min bokföring vad jag trodde skulle kunna passa som underlag.
Men icke. Det var icke önskvärt.
Hon lät som om hon nästan hånade mig när hon berättade hur fel papper jag skickat in.

Jag kvittrade på rösten och sa: "Jaaaahaaaaa men duuuu jag fixar det där ja, ingen fara!"
Regnet har nu ös på mig och det rinner ner över håret som på en blöt katta.
Sonen drar mig i armen och pratar högt till mig.
"MAMMA MAMMA KATTEN SER DU KATTEN"
"Ja lilla vän, jag ser katten vi ska inte köra över honom"

Så åter till damen i telefon "Tack snälla för att du ringde hej hej"


Jag lägger på.
Få såklart ett smärre spel och fräser helt oförtjänt åt mina barn.
Samtidigt som ramsan i skallen lyder:

"Din jävla trökiga paragrafryttare, sitt du bakom ditt fula tråkiga skrivbord och ring och
begär massa skitpapper till mig som egenföretagaren som sliter i sitt anletes svett för att plocka ut några usla slantar varje månad för att kunna leva.
Sämre betalt än en deltidsarbetande inom hemtjänsten.
Jag har utslag av stress i hela JÄVLA ansiktet för att jag inte vet om det går ihop nästa månad, eller nästa. Du får din lön varje månad..... å fikapauser för att inte tala om luncher.... möjligen friskvård har du också.
Va spelar det för roll med några jävla små papper.
SOM JAG INTE VET VAD DET ÄR FÖR NÅGOT JAG SKA SKICKA IN FAST JAG FRÅGAT!"

För att jag inte förstår.
För att jag går av av sånt där......
För jag vet att det är MITT fel att jag inte kan.

Jag har i alla fall inte rätt till - vad det nu är - om jag inte inkommer med rätt papper.

Å med den ramsan runnen genom hjärnan styr jag och barnen kosan mot studion.
Min verkstad, min studio,
mitt andra hem, min fristad.
Där är det bilder som är det viktiga. Kreativiteten. Skapande.
Jag glömmer bort det där pappret och planerar en tågtur till Karlstad istället.








tisdag 4 augusti 2015

Är du Kåt, gå inte på konsert!

Måndag igen...
Eller när jag tänker efter är det nog inte det.
Tisdag snarare.
Jag googlar som en toka hur Friluftsteatern i Karlstad ser ut.
Hittar ingenting. Först. Men sen någon liiiiiten bild.
Jag har varit där förr, 22 juli 2006 närmare bestämt.
Som vanligt skulle jag på en Lundellkonsert, den sommaren såg jag 3 st.
Ungefär så många som en vanligt nördig Lundell-fan ser.

Jag tar bilen ner och har kontaktat en vän som lånar ut sin lgh.
Vaknar i Karlstad och ska utforska staden.
Jag är nervöst lagd och går lätt vilse så det blir inga stora utsvävningar.
För att vara redo vid insläpp där på kvällen letar jag mig ut till Mariebergsskogen för att reka.
Det ser bra ut.
Lätt att hitta och inte så långt att springa för att komma längst fram.
Det fixar jag nog.
Går hem och piffar till mig lite och sen är det dags för att stå i kö.
Jag minns tyvärr inte så mycket av det köandet mer än att när grindarna öppnar springer jag.

Siktar som vanligt in mig på att hamna där längst fram.
Vakten vid insläpp vill granska min biljett.
Jag slänger fram den.
"Nepp, den här kommer du inte in på här" säger han.
"VA!!??!" utbrister jag.
"Det här är sittplatserna, du har ståplats" svara han.
"Asså jag har åkt 35 mil enkel resa för den här konserten, du kan väl bara släppa in mig?"
Vad det modet kommer ifrån att säga emot en vakt vet jag inte.
Jag tror till å med att jag försökte muta honom.
Han va benhård.
Jag blev visad att gå åt sidan och ta ta plats där jag fick komma in.

Det är sällan jag blir snopen, men det blev jag nu.
HUR i hela friden har jag missat att det är sittplatser och att det är speciella platser för att
hamna där längst fram.
Nåväl... jag skyndar mig till en kant och kliver in en liten bit bak.
Exakt framför en högtalare. Nog ska jag får höra konserten på nära håll i alla fall.

Snopen och en smula förbannad smider jag en plan hur jag ska muta vakten ändå.
Genomför aldrig planen.
Ulf med band kliver på. Det blir drag som jag minns det.

MEN de tydligaste minnena från den här konserten är inte Ulf eller bandet eller något annat.
Det är killen som kommer och ställer sig bakom mig.
Lagom full, lagom kåt.
Jag blir hans "offer".
Hans händer börjar på min rumpa.
Jag slår bort hans näve och fräser åt honom.
Han fortsätter, håller om mig och vill kramas.
Pussar i nacken och händer som tar sig friheter både här och där.
Jag ber honom sluta igen, först vänligt och sen argare och argare.
Du STÖR i min konsert för fan, låt mig vara!!!
Han tar ingen större notis om att jag VERKLIGEN inte är intresserad av att mysa med
en full slusk mitt under en konsert. Inte annars heller för den delen. Jag har ju mitt på det torra.

Det är ju andra människor runt mig och en kille kliver fram och låtsas vara min pojkvän och ber den andra dra åt skogen. Han drar.  Skönt.
Jag tackar och rockar vidare.

Konserten tar slut och jag beger mig till fots in till stan igen.
Där tar jag bilen hem till Edsbyn.
Öronen har aldrig ringt så mycket någonsin i mitt liv.
Flera dagar.
Jag lovar mig själv att aldrig mer gå på konsert utan hörselskydd.
Vilket jag inte hållit.

Karlstad vi ses på fredag.
Jag har köpt biljett den här gången också.
Rad 1, sittplats.
Nu ni vakter är det bara att släppa in mig!
Kladdar någon på mig är jag inte snäll, det blir en rak höger på en gång!
Jojo... man blir tuffare med åren. Så äre det.  


Set-lista 2006:
Tillsammans vi två
Om sommaren
Folket bygger landet
Öppna landskap
Kapten Kidd
Förlorad värld
St Monica
Senare år
Botten opp
Vänd dej inte om
Du har ett jobb
Hon gör mej galen
FOXF
Öppen väg öppen bil
Oh la la jag vill ha dej
Gå ut och var glad
Hem med dej
Jag går på promenaden
Gott att leva
Under vulkanen
Chans

måndag 3 augusti 2015

Fokusera - det är min bästa sida. Om man räknar bakifrån.

Uppmuntrande mail ger mig lust.
För mycket lust oftast.
Så till den milda grad att jag hellre prioriterar att tillfredsställa "den uppmuntrande" istället för att göra tråkiga saker som jag planerat.

I alla fall så hade jag en idé om något jag ville skriva.
Nu ska jag i korta drag berätta hur det går till i min värld när jag sätter mig vid datorn för att göra ett inlägg.

Jag öppnar datorn, pigg som den här är den igång på en gång.
Förmodligen för att jag aldrig stängde av den sist jag satt vid den.

Jag ska in på min blogg.
Men eftersom jag har två Google-konton envisas den med att jag inte kommer åt mig blogg utan är helt bångstyrig med inlogg.
Jag läre då logga in på det ena kontot för att logga ut och sen går det bra att logga in på det andra.

Nåväl.
Där ser jag att jag har fått några roliga mail som jag bör svara på.
Vilket jag gör.
I ett av mailen har jag fått en digital Triss, vilket blir asroligt och jag vill skrapa den på en gång.
Inte har jag inloggning till Svenska Spel i skallen heller, vilket gör att jag måste gå igenom den proceduren för att ens få min Triss.
Jag tänker tanken att "Jag kommer vinna" innan jag skrapar och visp visst gör jag det. 30 kr.
Eftersom man inte bör köpa nya lotter för vunna pengar så ska jag såklart sätta över dom till ett konto.
Inte har jag registrerat konto-nr på Svenska Spel heller.
Då blir valet lätt, köpt en ny digital Triss och skrapa.
Känslan strax innan beslut "Jag vinner inte".
Det stämmer ju också såklart.
Nästa mail är från Modeskeppet. Stället som visar och ger tips på bildbehandling osv.
Den här gången skriver de om landskapsfotografering.
Det är väl jag inte intresserad av direkt.
Men kunskap är ingen tung börda tänker jag och klicka in mig på mailet.
Där är det en lockade video-kurs om hur jag ska gå tillväga för att ta bättre bilder.
Sen ser jag att mina programvaror går att uppdateras.
Åååå det måste jag ju bara göra.
Hur gör man? Är det lätt?
Måste googla det där. Det vore ju roligt att ha Adobes CC-koncept.
GAAAHHHHHHH
SLUTA MARIA, DU SKA BLOGGA NU!!!

Så runt 25 minuter efter att jag slår mig ner vid datorn gör jag äntligen det jag SKA göra här.
Skriva ett inlägg.

Det kommer här:

Jag hade just kommit innanför dörren här hemma med två hungriga ungar.
Vi har varit i mamma och pappas stuga hela dagen.
Jag måste laga mat.
Som tur är har jag för en gångs skull redan planerat den.
Potatisgratäng (i påse såklart, klipp-upp-häll-i-form å in i ugn) och köttbullar. (Från mamma Scan)
När jag klippt upp gratängpåsen kommer jag på att jag borde verkligen städa av köksbänken.
Vilket jag sätter igång med, ugnen är ju ändå inte varm.
Plockar upp och ställer en diktbok i hyllan i rummet bredvid och ser min Tarot-bok jag inte fördjupat mig i nämnvärt än.
Fast jag vill.
Då kommer jag att tänkta på min Tarot kortlek. Det är ett tecken.
Jag ska ta ett kort och försöka tyda det. Det gör jag med hjälp av en handbok.
Leken ligger faktist på första stället jag kollar på. Hurra för det!
Jag drar genast ett kort. 7 Bägare.
Men just det, jag lagar ju mat också.
In med gratängen i ugnen.
Föresten, höll jag inte på att städa?
Ääähhh.... städa är tråkigt, vad betyder "7 bägare"?
Vad är det för typ av kort. Fint är det i alla fall. Hela leken är fin.
Det står på engelska och hur gärna jag än vill kunna tyda det, kan jag inte.
För många svåra ord.
Fan, jag har alltid trott att jag varit bra på Engelska men jag ÄR inte det.
Hemskt tråkig insikt.
Jag kan prata så jag reder mig men läsa och förstå, asså tji fick jag!
Tänker i alla fall fortsätta att inbilla mig själv om att jag kan det, så kanske det går en vacker dag?

Jag använder mig av Google och det står följande:

"Allt för många stimuli kan förvirra dig. Projekt kan överväldiga dig. Tygla din livsglädje. Koncentrera din kreativitet på några idéer"


Jag har haft leken i några år. Har tagit max
5 kort totalt under den tiden.
När jag känner att det är "rätt". Idag var en sån dag.
Korten har talat.