Jag drog ut o powerwalka utan att vara rädd... eller jo.. jag va rädd, jag har alltid varit rädd.

Att röra sig ensam i mörker som kvinna är osäkert.
I städer.
Jag har alltid varit rädd för mörkret.
I en by!
När jag var lite och skulle gå hem från min kusin från grannrundan så var jag tvungen att
passera "dungen" vid vårt rödmålade lekis.
En barackliknande vinröd byggnad med svarta foder runt fönstren.
Dungen - en liten skogsdunge men ack så mörk.
Det fanns lampor längst den grusade gångvägen. Vissa söndersparkade de lyste inte.
Jo, jag sparkade jag med - ofta tändes de efter någon minut igen när vi hade varit på dom.
Shit va ball vi va. (ironi)
Det är en annan story.
I alla fall.... min kusin Mikael fick ibland följa med mig och titta så att jag tog mig förbi dungen
utan att någon hoppade på mig.
"Svartaligan" härjade ju.
Teorierna om vilka som var med i den ligan var många.
Det var så klart bara killar. Äldre killar som ingick.

Åren gick och jag skulle börja 7:an och därmed lät mig mamma mig börja gå på fritidsgården.
Det blev mitt andra hem.
Engagera mig i gårdsrådet och arrangerade massa saker tillsammans med andra.
Från gården och hem till mamma och pappa var det ca 1,5 km.
Upplyst med gatlyktor men ändå. Inte helt vältrafikerat.

Varje kväll jag gick hem var jag rädd.
Rädd för att bli våldtagen.
Rädd för att någon skulle dyka upp ur diket och slita ner mig.
Nu var det inte "Svartaligan" utan Äckliga gubbar.
Inga mobiler hade vi heller som vi kunde prata i.
Den enda trösten jag hade var nyckeln till huset.
Antalet gånger jag tittade mig över axeln på väg hem från fritidsgården är oräkneliga.

Jag bor i en by med några tusen invånare i.
Jag är ändå rädd!
Känslan sitter kvar.

Nu är jag 37 och bor i Knåda utan för Edsbyn.
Här har vi grusvägar och skog. En del kossor på åkrarna och några bönder längst vägarna.

När jag nu bestämt mig igen för att ut och motionera så slår det mig att jag inte är rädd.
Jag är inte rädd länge för att någon ska dyka upp och våldta mig från dungen.
Oddeen på att de ska ske är väldigt små. Väääääldigt små.
Så går mina tankar nu när jag är ute på.
MEN....det räcker med att tänka tanken: "Jag är så orädd nuförtiden ja" tydligen.
 (Jag går alltid samma rutt, efter storvägen - glöm att jag går i skogen och motionsspåren jag är rädd för orm, björn, älg, varg, räv och allt som kan skrämma mig.)

Där går jag och tänkte va tryggt och bra allt är här där jag går i frid och fröjd.
I mina öron har jag musik. I näven en telefon.
Det är telefonen som spelar musiken så klart.
Jag kommer till ett parti där det är träd på båda sidor om vägen och min spellista spelar just nu
skärckfilmsmusik.
Typ lite stråkar och lite "argt".
Vad händer?!
Jo... jag blir skiträdd.
Tänk om det ändå hoppar upp någon ur mörkret här?
Det är sena kvällspromenader jag tar och på vägen hem hinner det mörkna på.
Tänk om någon har sett att jag börjat motioner och väljer att krypa ner i diken och chansa på
att jag kommer just den här kvällen den här tiden.

Stegen blir raskare än innan
och jag vill bara förbi det mörka partiet.

Pew.....det gick bra den här gången med.

Jag vill bara säga att trots att jag bor i en lite by och oddsen är minimala att det skulle hända nå
är jag ändå rädd till en viss del när jag är ute och går. I mörker.
Det gillar jag inte!