Fotograf Marias Of Sweden

tisdag 1 december 2015

Aldrig kan jag vara lagom - Ulf Lundell, ut ur mitt feberhuvud tack.

Det blir alltid för mycket, aldrig lagom.
Får för mig att ”mitt rätta jag” är vintageklänningar.
Snöar in, köper ett 40-tal.
Inser att det där är ju inte jag. 
Jag är jeans och t-shirt tjejen alla dagar i veckan.

Får för mig att det är dags att börja lyssna på vinylskivor.
Köper 1000 (japp, ett-tusen) stycken och känner mig till freds.
Här tror jag nämligen att jag hittat rätt. 
Eftersom det sker just nu i mitt liv.

Gillar konserter.
Intresset bara drar iväg med mig, ser 11 konserter bara med honom i år.
Ulf Lundell.

Lagom existerar inte.

Ulf och hans band äter sig in i min hjärna.
Har legat sjuk i några dagar.
Feber.
Sover mycket.
Ibland när vi är sjuka drömmer vi mardrömmar.
Jag med.
Har mardrömmar om hur jag stalkar Ulf Lundell med band.

Två små träläktare på en div 4 fotbollsmatch i Hälsingland som är ihop skjutna till en lite större.
Det utgör publikplatsen för en Lundell-konsert. Inomhus.
2,5 i takhöjd vilket ger mig känslan av att utspelar sig i en garageliknande lokal, fast med fönster.
Jag tar min plats. 
Allt går åt skogen då fyllisar tar över och ställer sig framför.
Jag blir förbannad, svettas och konserten är förstörd.
Bara för att jag inte får den plats jag har bestämt. 
Typ som i verkliga livet.
Jag vaknar åter efter omgång två i sömn.
Nu har jag sms:at med Ulf och är redigt orolig för vad jag har skrivit.
Än mer bekymrad för vad jag har gjort. 
Den nattliga utskällningen (i drömmen) vittnar om att jag inte skött mig särskilt snyggt.
"Inspirerad" av den groupie jag såg på Hard Rock Café härom veckan kanske?! :-O  

Det tar mig 3 timmar innan jag i vaket tillstånd tittar på telefonen.
Har jag skickat ett sms?
Efter nattens bravad med både Ulf och band så borde jag nog aldrig mera visa mig 
på en tillställning eller i dess närhet heller för den delen.
Alla drömmar blir så verkliga i feberyra alltså. 
Sjukt glad att vakna och sakta förstå att det som händer händer bara i mitt huvud. 

På nyår gör de sista spelningen ihop.
Min abstinens kommer att bli svår och jag måste avgiftas på något sätt.
I 20 år har de varit min drog.
Mitt lyckopiller.

I skrivande stund har jag ca 7 timmar live kvar, det är jag tacksam för.

Klockan är 14:42, jag har varit vaken en liten stund.

Med feberglansiga ögon och ett tungt huvud är risken stor för mardrömmar, när jag sluter ögonen och vaggas åter in i sömn. Den här gången kan det väl få bli fula zombies som jagar mig eller en stenkula, 
likt den i Indiana Jones, som ska ha ihjäl mig?

3 kommentarer:

  1. Du är bra go du Maria, med eller utan feber, med eller utan yra och drömmar. Fortsätt så

    SvaraRadera
  2. Krya på sig. Sådär kan du ju inte ha det.

    SvaraRadera
  3. Nääää det är ett elände. I morgon torsdag är jag frisk! Lovar.

    SvaraRadera